Ah, examensdagen. Familjefester. Studentpriser. Guldkantade diplom. Paparazziföräldrar. Limousinefärder till ceremonin. Allt för att fira åratal av hårt arbete och de spännande saker som väntar efter grundskolan.

Vänta, vadå? Ja, avslutningsceremonier i grundskolan är mer populära än någonsin, och man firar elever så unga som dagisbarn. Och i min skola är avslutningen i femte klass en seriös angelägenhet.

Verklig seriös verksamhet.

Men hur ung är för ung för ett fullskaligt examensfirande?

Jag har varit lärare för femteklassare i sju år, men förra året var mitt första på en privatskola - och mitt första att uppleva en examensceremoni av den här omfattningen. Jag föredrog de timslånga dansfesterna som jag hade haft med mina elever i den kommunala skolan, som vi hade på sista skoldagen för att fira ett fantastiskt år tillsammans.

Detta var särskilt sant när jag några veckor före skolavslutningen i femte klass fick ett upprörande mejl från en förälder.

"Jag skulle vilja veta om (namn raderat) kommer att vara det enda barnet som inte får ett pris på examensdagen, för jag kommer att rädda honom från den förlägenhet och favorisering som har visats hela året och kommer inte att ha honom på examensdagen."

Utmärkelser är en del av skolavslutningen på min skola och det svåraste jag måste göra på hela året. Att välja ut fem av 14 elever som ska kallas upp inför publiken verkar vara en tuff uppgift för de andra nio. Det enda som skiljer de elever som får och inte får utmärkelser är en knivskarp skillnad i betyg. Någon kommer alltid att lämnas utanför och det är tydligt att föräldrarna känner av pressen.

Jag valde att inte svara på e-postmeddelandet, eftersom jag visste att anklagelsen skickades i ett tillstånd av oro och var ogrundad. Pojken i fråga skulle verkligen få ett pris, inte på grund av sin mammas insisterande, utan för att hans akademiska prestationer motiverade det.

På dagen för ceremonin blev den eleven och fyra andra bekräftade och applåderade och ställde upp på bilder tillsammans i nya kläder. Muntligt gratulerade jag alla elever - oavsett deras prestationer - till ett utmärkt år och önskade dem lycka till i sina nya skolor. Jag fick till och med en ursäkt från Angry Mom.

Grundskoleavslutningen fortsätter ... och det gör jag också

Men när jag närmar mig ännu ett års avslutning känner jag mig orolig. Jag vill inte ta ifrån min nuvarande klass av fantastiska, underbara studenter något när de förbereder sig för att börja på nya skolor, men jag anser att sådana avslutningsfester bör reserveras för slutet av high school och college. När allt kommer omkring, vad finns det mer att se fram emot när man har fått åka limousine vid 11 års ålder?Hur toppar man detta mått av förhärligande i framtiden, när man redan har fått sådana utmärkelser? Är det för mycket, för tidigt eller ett berömvärt sätt att fira våra barn och deras prestationer?

Jag vet inte det rätta svaret, men det är dags för mig att lämna in mina val för årets utmärkelser. Oavsett vem som får utmärkelsen finns det en sak som vi alla kommer att göra dagen före examen.

Vi ska dansa som om det inte fanns någon morgondag.