Dagens skolgårdar är i allmänhet glada, ljusa och plastiga underland. Kuddar av träflis eller återvunnet gummi dämpar fall, och lekplatsens gränser är snyggt utstakade så att lärarna kan hålla ett öga på sina elever.

Och medan 70- och 80-talisterna kanske minns tillbaka och kallar moderna lekplatser för "mjuka", vet alla som undervisade under dessa årtionden att uppdateringar måste göras - 70- och 80-talets lekplatser var i princip en inbjudan till akutmottagningen. Veteranlärare, ta en titt på dessa foton och kom ihåg att vi överlevde.

1. Mary-Goes-Down ( aka Merry-Go-Round )

Idealiskt: Ett par barn hoppade på medan ett annat lugnt travade bredvid för att snurra. Barnen roterade osjälviskt och gav påskjutaren gott om tid att åka.

I verkliga livet: Hela din klass hoppade på. Pushern sprang så aggressivt att han oundvikligen föll och drogs med av Mary-go-down, och stannade först när han till slut släppte taget eller sprang på något av de andra 50 barnen som föll av.

2. Brännare av tredje graden ( aka Metal Slide)

Idealiskt: Eftersom barn är bra på att turas om ställde de upp sig på rad, väntade tills den föregående glidaren hade haft sin tur och utrymde glidområdet. Sedan klättrade de upp för stegen för att njuta av en smidig resa tillbaka ner till jorden.

I verkliga livet: Hela klassen hoppade på. Det var faktiskt svårt att skilja mellan enskilda barn i den ständiga strömmen av skrikande barn som tumlade om varandra längst ner i rutschkanan. Och låt oss inte glömma den verkliga och smärtsamma faran med en metallrutschkana en varm sommardag.

3. Se Jane Whiplash ( aka Seesaw )

Idealiskt: Två relativt jämnstora barn använde sina ben för att studsa upp och ner.

I verkliga livet: Hela din klass hoppade på. Och om vi med "lika" menar sju barn mot ett, så visst. Och det fanns alltid, ALLTID, en idiot som hoppade av snabbt och lät sin intet ont anande partner landa med en duns som skakade hjärnstammen.

4. Hudskrapa ( aka Asfalt )

Idealiskt: Eleverna använde den hårda ytan för att rita med krita, spela basket, studsa bollar eller hoppa hage.

I verkliga livet: Hela klassen hoppade på. Kritorna spilldes ut på basketplanen och de som hoppade stötte ihop med de som spelade fyrkantigt. Bråk. Så många bråk. Och när barnen ramlade? Även om asfalten inte var trasig och ojämn kunde du räkna med grafiska hand- och knäskrapsår.

5. Armbrytare ( aka Jungle Gym )

Idealiskt: Några barn sträckte på sig och byggde muskler när de använde sina armar och ben för att klättra över hela gymmet och över klätterställningen.

I verkliga livet: Hela din klass hoppade på. Så det kunde åtminstone finnas ett barn längst ner för att mildra fallet för det barn som föll från toppen. Och medan metallvarianten mestadels har försvunnit (#metalburns), finns ljusa, glada och plastiga versioner av klätterställningar kvar. Även om de är ungefär hälften så stora.

6. Se upp! ( aka Förankringsboll )

Idealiskt: Det lämpliga antalet barn (två) samlades runt tetherballen, spelade ett organiserat spel och var bra sport.

I verkliga livet: Hela din klass hoppade INTE på, eftersom bara 5 procent kände till de faktiska reglerna och hindrade resten från att vara med. Resten grät eftersom de antingen a) lämnades utanför eller b) fick en smäll i huvudet efter att ha smugit för nära. Och repbrännskador på fingrarna? Varje gång.

7. The I Believe I Can Fly ( aka Gungor )

Idealiskt: Ett barn placerade sig i gungan och använde sina ben för att pumpa. Hon gungade tillräckligt högt för att känna hur magen sjönk, men inte tillräckligt högt för att gå hela vägen runt.

I verkliga livet: Hela din klass hoppade på. Bokstavligen. 10 barn på en gunga. Och sedan fortsatte de att försöka hoppa ut och landa utan att vricka fotleden eller krossa en annan elev. Och medan gungor fortfarande används idag, är kedjorna nu vanligtvis belagda med vinyl så att du inte får den fruktade metallklämningen.