Detta inlägg har skrivits av en WeAreTeachers-medlem som vill vara anonym.

Nyligen blev jag kallad till huvudkontoret mitt under min planeringsperiod. Jag behövde hämta en sak som en förälder hade lämnat till sitt barn. Jag trodde att det var något som en inhalator eller pengar till middag, så jag gick gärna och hämtade det.

När jag kom till receptionen höll föräldern fram en S'well-flaska åt mig. Du vet, en sådan där isolerad vattenflaska på 17 uns som knappt är större än en vanlig vattenflaska.

"Hej, förlåt", sa föräldern fåraktigt. Han var klädd i kostym och var uppenbarligen på väg till jobbet (eller något liknande). "Remy sms:ade mig hela tiden att hon behövde den. Jag sms:ade tillbaka, Har de inte vattenfontäner på din skola? men jag antar att hon bara hade att ha den ur flaskan." Han skrattade, som om han ville säga, Tonåringar, har jag rätt?

Jag tog ett djupt andetag genom näsan. "Åh, jag har en sådan - jag älskar min också", sa jag. Men jag är ganska säker på att mina ögon sa det, VAD PÅ DENNA JORD .

Vi har alla hört talas om helikopterföräldrar. Men du kanske inte har hört talas om den senaste termen för en oroande trend som nyligen identifierats inom föräldraskap: gräsklipparföräldrar.

Gräsklipparföräldrar gör allt för att förhindra att deras barn ska behöva möta motgångar, kämpa eller misslyckas.

Istället för att förbereda barnen på utmaningar klipper de ner hindren så att barnen inte ska behöva uppleva dem över huvud taget.

Jag tror att de flesta gräsklipparföräldrar kommer från en bra plats. Kanske upplevde de mycket skam kring misslyckande som barn. Eller kanske kände de sig övergivna av sina föräldrar i sina stunder av kamp, eller hanterade fler hinder än de flesta. Någon av oss - även icke-föräldrar - kan känna empati med motivationen hos en person som inte vill se sitt barn kämpa.

Men genom att uppfostra barn som har upplevt minimala svårigheter skapar vi inte en lyckligare generation barn. Vi skapar en generation som inte har en aning om vad de ska göra när de faktiskt stöter på svårigheter. En generation som får panik eller stänger av vid blotta tanken på misslyckande. En generation för vilken misslyckande är alldeles för smärtsamt, vilket lämnar dem med hanteringsmetoder som beroende, skuldbeläggning ochinternalisering. Och listan kan göras lång.

Om vi eliminerar all kamp under barnens yngre år kommer de inte att vara magiskt rustade för att hantera misslyckanden när de blir vuxna.

Det är faktiskt i barndomen som de lär sig dessa färdigheter.

Ett barn som aldrig har behövt hantera konflikter på egen hand kommer inte att ta sig an det första provet i skolan och säga: "Oj, jag måste verkligen plugga mer. Jag ska höra med min assistent om de känner till studiegrupper jag kan gå med i eller annat material jag kan läsa för att göra bättre ifrån mig på nästa prov." Istället kommer de sannolikt att reagera på ett eller flera av följande sätt:

• Skyll på professorn
• Ring hem och be sina föräldrar att ingripa
• får ett mentalt sammanbrott eller gör sig själv olycklig
• Skriva elaka recensioner på nätet om professorn och deras kurs
• Börja planera för den oundvikliga förstörelsen av deras collegekarriär/framtid
• Anta att de misslyckades för att de är dumma
• kollapsa in i sig själva och ge upp helt och hållet och sluta försöka

Skrämmande, eller hur? Jag ser liknande versioner av samma beteenden hela tiden som mellanstadielärare.

Ett nedskalat exempel på detta är en förälder som ringde för att be om förlängd tid för ett skrivprojekt för sitt barn som jag kallar Josh.

"Jag ger gärna en förlängning", svarade jag, "men skulle du kunna fråga Josh varför han inte frågade mig om det? Jag vet att jag har gjort klart för mina elever att de är fria att be mig om förlängningar. Om det är något med mig som gör honom nervös eller tveksam till att närma sig mig, behöver jag veta om det."

"Åh nej, det är inte alls så, han älskar dig", förklarade hon. "Jag brukar bara hantera den här typen av saker åt honom."

Vad är det för något? Jag ville fråga. Något mindre än perfekt komfort?

Naturligtvis har en del föräldrar barn som lider av ångest, depression eller andra former av psykisk ohälsa.

Föräldrarna till dessa elever kan, förståeligt nog, försöka ta bort strider och utmaningar från sitt barns liv eftersom de har sett hur deras barn har reagerat på andra strider och utmaningar tidigare. Och även om jag helt erkänner att varje barn och situation är annorlunda - till exempel behöver 504-elever absolut vissa strider elimineras för att vara på lika villkor med sinapeers - jag är inte säker på att lösningen för varje känsliga barn är att ta bort så mycket kamp som möjligt.

Jag har klinisk ångest som ibland kan kännas förlamande och som jag ofta kämpade med under hela min barndom. Men jag kan inte föreställa mig hur mycket värre min ångest skulle ha varit om mina föräldrar hade lärt mig att min ångest var något att frukta och undvika, inte att ta itu med direkt, om jag hade uppfostrats att skygga för allt utanför min komfortzon istället för att bearbeta och arbeta igenom mitt obehag, om jag hade lärt mig att inte våga göra något som inte är bra för mig, om jag hade lärt mig att inte våga göra något som inte är bra för mig, om jag hade lärt mig att inte våga göra något som inte är bra för mig själv och om jag hade fåttSom barn fick jag höra att mina föräldrar - inte jag - var de enda som kunde hantera utmaningarna i mitt liv.

Om vi vill att våra barn ska bli framgångsrika och friska vuxna måste vi lära dem att hantera sina egna utmaningar, bemöta motgångar och försvara sig själva.

Kolla in vår video om att vara förälder till en gräsklippare här.

Vad är en gräsklipparförälder?

"Istället för att förbereda barnen på utmaningar klipper gräsklipparföräldrar ner hinder."

Inlagd av WeAreTeachers on Fredag, 14 september, 2018

P.S.: Denna artikel av en högskoleprofessor om gräsklipparföräldrar är värd att kolla in.

Dela med dig av dina tankar om gräsklipparföräldrar i vår WeAreTeachers HELPLINE-grupp på Facebook.

Dessutom delar lärare med sig av de mest upprörande önskemålen från föräldrar.